Kansliet möter: Ann-Britt Andersson, Umeå GF

Häng med oss på en liten sommarturné runt om i regionen där vi under ett antal veckor får träffa olika personer inom gymnastiken i norr. Vi möter gymnaster, anställda och på olika sätt - idéellt engagerade. Hoppas du hänger med!

I veckans andra intervju möter vi Ann-Britt Andersson, ledare sedan 44 år tillbaka i Umeå Gymnastikförening. Ann-Britt har under många år engagerat sig inom gymnastiken även på regional- och nationell nivå. Hon var ordförande i Västerbottens Gymnastikförbund innan sammanslagningen med Norrbottens Gymnastikförbund 2010 och blev då Gymnastikförbundet Norrs första ordförande. I samband med vårens Riksidrottsmöte var hon en av tre Västerbottningar som fick ta emot Riksidrottsförbundets förtjänsttecken – den högsta utmärkelse som delas ut inom svensk idrott.

Hej Ann-Britt!

Till hösten har jag jobbat 7 år på Gymnastikförbundet Norr. Vad jag kommer ihåg så var du den första personen som ringde upp mig – jag tror det var någon vecka innan jag ens hade börjat. Det var fredag eftermiddag och du bjöd in mig till det Gruppträningskonvent som ni skulle anordna på Storsjöhallen i Holmsund dagen därpå. Så här 7 år senare vill jag säga till dig att du är en av de personer som gjort absolut störst avtryck på mig. Du ska veta att du förebild och en person jag ser upp till! Du är alltså 77 år (snart 78) men känns pigg i kroppen som en…32 åring som jag! Är det helt och hållet gympans förtjänst?

O, ja! Dessutom har jag ju aldrig varit tävlingsgymnast, jag har aldrig velat tävla. Så kanske har det också bidragit att man gympat ”lagom” och varierat hela livet.

Om vi backar bandet så långt som till när du föddes – jag vet ju att du inte är född och uppvuxen i Umeå. Kan du berätta lite om din uppväxt och om din resa såväl inom som utanför gymnastiken?

Jag är född i Göteborg. Min mamma fanns med i en Gymnastikförening som hette Vidar och var också sekreterare i Gymnastikföreningen Energo i många år. Så man kan säga att jag litegrann ärvt mitt gymnastikintresse från mamma. Som femåring började jag med plastisk dans (ja, det hette så) på en akademi för dans i Göteborg. När jag var 7 år började jag i Gymnastikföreningen Energo i och där tränade jag tills jag flyttade till Stockholm i 20-årsåldern för att studera till Legitimerad Receptarie, eller Farmaceut.

I Umeå hamnade jag inte förrän hösten -73. Då hade jag hunnit flytta från Stockholm till Östersund där jag jobbade under några år. Där träffade jag också min man Gunnar som ursprungligen kommer från Vännäs. I Östersund var jag engagerad i såväl Östersunds Gymnastikförening som Frösö IF, så gymnastiken hängde med. När vi flyttade till Umeå var vårt yngsta barn Karin bara 2,5 vecka gammal.

Våren 1974 såg jag en annons i VK att de skulle börja med gympa och simning (alltså inte vattengympa) på simhallen i Umeå och Otto Westergren skulle vara ledare för gruppen i Umeå GF:s regi. Jag började som gymnast i den gruppen och samma höst började jag också med ”Konsumgymnastik” på Bräntbergsskolan som var vanlig motionsgymnastik. Våren -77 deltog jag för första gången på Motionsledardagar på Östra Gymnasieskolan (numera Maja Beskow) anordnat av Västerbottens Gymnastikförbund. På den tiden anordnades dessa s.k. motionsledardagar både höst och vår inför terminsstarterna. Ofta arrangerades de tillsammans med Korpen och det var många ledare som deltog - ofta över 100 stycken. Sedan dess har jag varit ledare.

Ledare i 44 år alltså!

Ja, 1981 lade ”konsumgymastiken” ned och min grupp som jag hade där blev en grupp i Umeå GF. I slutet på 80-talet tog jag över som ledare på simhallen och då körde vi en kombination av gympa, vattengympa och simning – en helt perfekt kombination! Där höll jag på i nästan 20 år innan det blev gympa på Träningsvärkstan i stan, på Översten vid stadshuset och så småningom på Umeå Energi Arena.

Innan Coronapandemin hade jag fyra grupper och hjälpte till i en femte.

Ja, du tillhör ju den åldersgrupp som på många sätt drabbats hårt av coronapandemin. Hur har du själv upplevt pandemin? Hur har föreningens verksamhet påverkats och hur har du/ni gjort för att försöka hålla igång?

Man måste ju hålla igång på något sätt! Jag promenerar väldigt mycket. Man kan göra armhävningar mot diskbänken när vattnet ska koka, knäböj när man väntar och så vidare. Jag har hantlar hemma och så har vi ju ”Gympa med Sofia”. Jag brukar hänvisa till Sofia! Jag har länge haft och använt stolar på min gympa, kul att Sofia använder det mycket. Vi har en ledare, Ann-Charlotte, som har kört lite digitalt i föreningen, plankutmaningar på föreningens Facebooksida mm.

I föreningen kör vi lite sommarträning men ingen drop-in. Vi planerar för att dra igång v. 36 om rekommendationerna tillåter. Jag tror inte att vi kommer få tillbaka alla till våra grupper men förhoppnings kan vi få några nya. Exempelvis har ju Korpen i Umeå lagt ner sin gruppträningsverksamhet.

Varför ska man träna gruppträning i förening?

Den sociala biten - och för att det ska bli gjort!

Berätta om ditt styrelseengagemang, först i Umeå Gymnastikförening, sedan i Västerbottens Gymnastikförbund som senare blev Gymnastikförbundet Norr!

Ja, 1986 tror jag det var, då valdes jag in som sekreterare i Umeå Gymnastikförenings styrelse, ett uppdrag jag hade i 17-18 år. Direkt efter Gymnastikspelen i Umeå 1990 saknade Umeå GF en representant i styrelsen för Västerbottens Gymnastikförbund. Jag valdes in och satt med ett år som ledamot innan jag blev ordförande och fick efterträda Björn Sandberg som slutade. Allt som allt blev det nog cirka 20 år som ordförande om man räknar med åren även efter sammanslagningen 2010.

Varför bör man engagera sig för gymnastiken på regional nivå tycker du?

Jo, man lär sig så mycket och får mycket bra kontakter. Och så är det så himla kul. Det är inget man går och bara gör två gånger utan man får mer vidd – inspiration att utvecklas både i sin roll inom gymnastiken och som person.

Stort grattis till RF:s förtjänsttecken – så välförtjänt! Hur var det att bli uppmärksammad så?

Tack! Jag blev jätteglad, jättejätteglad. Sedan all uppvaktning som jag fått i efterhand – personer som hört av sig från Östersund och gamla arbetskamrater - det har gett mig väldigt mycket glädje i efterhand också. Folk jag inte haft kontakt i på många år har hört av sig och grattat.

I intervjun med RF-SISU Västerbotten berättar du att ditt starkaste gymnastikminne kommer från Gymnaestradan i Göteborg. Har du deltagit på fler Gymnaestrador?

Nej, Gymnaestradan i Göteborg 1999 är den enda jag deltagit på och då var jag där i uppdrag som valberedare. Jag var under ett antal år sammankallande i Svenska Gymnastikförbundets valberedning så vi var där och höll intervjuer bland annat.

Däremot höll jag på en hel del med uppvisning som ung gymnast i Göteborg. När jag var med i GF Energo slutade ofta vårterminen med att vi var med i en eller flera uppvisningar på Lingveckan där man under en hel vecka arrangerade eftermiddags- och kvällsföreställningar. Lingveckan arrangerades på gamla Cirkus i Göteborg. Det låg nära Götaplatsen ungefär där stadsbiblioteket ligger idag. Det var som ett cirkustält i trä där det fanns en manege och luktade häst. Vår grupp hade ett friståendeprogram, matta och hopp och sist ett program med käglor eller bollar.

Om jag tänker följa med till Gymnaestradan i Amsterdam 2023 är en fråga jag behöver fundera lite mer på.

Sista frågan; vad har gymnastiken betytt för dig under ditt liv?

Sociala kontakter, den har egentligen betytt allt utöver jobbet och familjen - min identitet. Jag har också en dålig rygg som fått mycket hjälp av gymnastiken. Det finns ingen annan än jag själv som ansvarar för att ta hand om mig och min kropp!

Tack Ann-Britt för att du ville vara med! De kloka (och helt sanna) avslutande orden bör vi nog alla ta med oss!

Foto: Abebe Asres.