Kansliet möter: Jenny Holmqvist, Korpen Lycksele gymnastik och hopprep

Häng med oss på en liten sommarturné runt om i regionen där vi under ett antal veckor får träffa olika personer inom gymnastiken i norr. Vi möter gymnaster, anställda och på olika sätt - idéellt engagerade. Hoppas ni hänger med!

Idag gör vi ytterligare ett stopp i Lycksele för att ta ett snack med Jenny Holmqvist som under våren utsetts till ”Årets idrottsledare 2020” av RF-SISU Västerbotten. Det jobb som Jenny gör och har gjort under många år för att utveckla och bredda gymnastikverksamheten i Korpen Lycksele är också starkt bidragande till att föreningen vid GF Norrs årsmöte i mars i år fick ta emot utmärkelsen ”Årets förening 2020”.

Hej Jenny!

Hur summerar du egentligen den här vårterminen som varit? Två superfina – och mycket välförtjänta utmärkelser för både dig och föreningen, samtidigt som Coronapandemin verkligen utmanat verksamheten.

Ja, alltså jag känner att hela Coronasituationen har pressat en till ens yttre på något sätt. Man har hela tiden tvingats pressa fram, eller forcera fram, strategier och snabba inriktningsbeslut i föreningen. Beslut som på olika sätt har kunnat påverka sammanhållningen i föreningen, synen på föreningen, föreningens ekonomi etc - och så har det ju egentligen varit det senaste 1,5 året, inte bara nu under våren.

Sedan är det fantastiskt att få utmärkelser, såklart. Det viktigaste för oss i vår verksamhet är hur responsen ser ut i Lycksele, men nu har vi fått förfrågningar från exempelvis Storuman och Norsjö, så det känns ju kul att vår verksamhet börjar nå ut även utanför Lycksele.

För de som inte vet vem du är – kan du inte börja med att berätta lite om dig själv, vart du kommer ifrån och hur det kommer sig att gymnastiken – och framför allt hopprep – blivit en så stor del av ditt liv?

Okej, ja… Jag har en bild på mig själv som väldigt liten gymnast i ”Korpen Sävarådalen” så jag har uppenbarligen varit med ända från barngymnastiktiden. Jag är ingen person som slutar med något jag börjat med så jag gissar att jag bara fortsatte, haha! Där blev det senare truppgymnastik och det är tack vare den som jag introducerades i hopprep. Min dåvarande tränare tog hopprepet till Sävar och till vår grupp så vi började träna truppgymnastik och hopprep parallellt. Jag brukar säga att min egna hopprepskarriär inleddes 1989.

Jag vet ju inte så mycket om den – kan du inte berätta mer?

Ja, vad ska jag säga. Vi var ett gäng hopprepsgymnaster från Sävar som tävlade internationellt i stort sett varje år under perioden 1993-2003. Vi tog tyvärr aldrig några medaljer som lag på VM men det blev många på EM däremot. Individuellt har jag som bäst ett VM-brons från Australien sommaren 1997. Inför VM i Saint Louis i USA 1999 hade jag höga mål och förväntningar, men så drog jag snöpligt nog korsbandet bara en vecka innan tävlingarna.

Vad var din egna styrkor som hopprepsgymnast?

Definitivt freestylegrenarna. Jag har alltid tyckt om musikskapandet i freestylegrenarna, alltså att mixa ihop min egen musik till programmet (och då ska man komma ihåg att det här var på kassettbandens tid!). Att mixa musiken på det viset var vi tidiga med i Sävar, så det blev vi rätt premierade för på tävling. Det är väl det som har gjort att jag älskar hopprep så mycket också, att få skapa känsla med musik.

Sedan var jag nog ganska stark. Det är så många dimensioner när man tänker efter – att man tävlar individuellt och i lag. Att vinna medaljer var också en ganska stark drivkraft för mig när jag var yngre – det är nog bra att man blivit äldre och klokare och fått andra perspektiv.

Hur länge var du själv aktiv som hopprepsgymnast?

Jag gjorde sista tävlingen i Ungern 2006.

Vad är ditt starkaste/bästa gymnastikminne?

Oj, jag tror nog att det är från EM i Barcelona 1997 – det var första året vi vann EM-guld. Och vi var så sjukt bra! Vi hade en sån härlig känsla i gruppen, allt klaffade och vi fick visa vårt bästa. Alla fick göra det! Det är nog det absolut bästa. Det finns inget bättre än att få dela en sådan känsla med sina lagkamrater, så den kommer jag alltid att minnas. Sedan finns det många minnen nu som ledare som klättrar nära den känslan.

När kom du till Lycksele och var det du som startade upp hopprepsverksamheten där då?

Nej, när jag kom till Lycksele 2004 så fanns det redan en hopprepssektion. Det fanns en tränare, och när jag kom till första träningen så var det tre tjejer som tränade i gruppen. Man kan säga att den första ”hoppreps-peaken” i Lycksele hade dalat då och sedan startade vi en ny peak. När man ska starta upp en ny disciplin som inte har en stark historia krävs det mycket uthållighet. Jag har varit med och drivit den resan med hopprep och nu ska vi göra samma resa med truppgymnastik! I och med att sporten inte har någon historia på orten följer många aspekter som påverkar. Exempelvis så vet i princip inga föräldrar vad truppgymnastik är. Domare är jättesvårt. Nu har vi 5-6 domare på internationell nivå i hopprep och det har tagit oss sedan 2004 att nå dit. Jag skulle säga att ”domarnöten” är svårare att knäcka än ledarfrågan.

I fredags presenterade vi en satsning mot Gymnaestradan 2023. Har du själv deltagit på Gymnaestradan någon gång? Och - följer ni med?

Hopprep är ju en uppvisningssport och vi gör ganska mycket uppvisningar men jag har aldrig deltagit. Gymnestradan är det perfekta evenemanget för att knyta samman gymnastik och hopprep så det känns som det ligger helt rätt i tid för vår förening! Jag är superpositiv och så länge som det inte kolliderar med någon EM- eller VM-satsning vill vi absolut följa med.

Jag vet att ni i föreningen anordnar en rörelsebana i Lycksele centrum, förra veckan och denna vecka - berätta mer!

Allt är egentligen en satsning och ett jobb för att synas och nå ut med vår verksamhet – inte minst sett till hur Corona påverkat föreningen. Vi har gympaläger för äldre barn och kände att vi också ville göra något för de yngre barnen. Så i samarbete med Mervärde Lycksele anordnar vi en Rörelsebana + prova-på-verksamhet för yngre barn. Varje individ som deltar känns superviktig. Gruppträning utomhus är ytterligare en verksamhet för vuxna som vi lagt till nu under sommaren.

Sist men inte minst. Ni är en förening som kommit en bra bit på vägen i tänket och i arbetet att implementera Physical Literacy (Rörelserikedom) i er verksamhet. Vad är dina egna tankar kring det?

Ja men för mig handlar det mycket om rörelseutveckling, att integrera andra delar likaväl som "naturliga delar" i träningen. Exempelvis bör vi kanske tillåtas att kasta bollar som gymnastikaktiva, samtidigt som exempelvis fotbollsspelare borde få öva på kullerbyttor och att lära sig hjula. I det långa loppet så tror jag vi skapar bättre förutsättningar för individen då. Jag tror man måste minska specialiseringen, men det är också en hårfin gräns när det är dags att börja satsa och specialisera. Sedan försöker vi påminna varandra om att det inte får bli utslagning i övningar, att ingen ska behöva känna sig uttittad och att övningar ska vara lagom svåra.

Tack till Jenny som syns längst fram i bild, tillsammans med Freja Zakrisson och Ida Genberg. Bilden är tagen under förra veckan när de tillsammans satte upp rörelsebanan i Lycksele centrum.